Det spruckna språket

Publicerat 1 Dec, 2006

Morgonmörkret är kompakt. Luften är som en blöt filt där jag joggar fram i arla morgonstund. I lurarna: radions P1-morgon. Maissa Al-Adhami talar om det dubbla glastaket, om tvåglasfönster, så att säga. För det handlar om en kvinna, och då finns ju hindren ofta där direkt.

Men den här gången är det en kvinna som alltså har två lager att kämpa emot eftersom hon inte är född i Sverige. Det handlar inte om Maissa själv, det gäller en väninna till henne.

"Välutbildad, säger Maissa med en röst så lugn och lågmäld att den går rätt in hos lyssnaren, "extremt välutbildad". Väninnan jobbar på en statlig myndighet. Och, trots sin långa utbildning, känner hon sig osynliggjord. När chefer utses är väninnan inte med på banan. Hon är mer eller mindre automatiskt borträknad, känner hon själv.

Inställningen tycks snarare vara att hon ska vara tacksam för att hon faktiskt fått ett kvalificerat jobb. Många, som är födda i andra länder, har ju inte en chans att nå denna position. Varför blir det då så här?

Maissa tror att mycket handlar om språket. Och drar själv ett exempel.
Maissa har haft en hel del kontakter med vietnamesiska forskare. Lysande vetenskapsmän, men usla på engelska (jag har själv varit i det fantastiska landet Vietnam och jag vet, de flesta gör sig inte alls förstådda på engelska).

Intrycket, när språket är dåligt, blir alltför lätt att människor är dumma, mindre begåvade, erkänner Maissa. Trots att det i hennes exempel handlar om helt högutbildade vetenskapsmän.

Och jag erkänner, lite skamset, hur lätt jag själv hamnar i liknande tankebanor. Trots att mina föräldrar var födda i ett annat land (lustigt nog var jag nästan vuxen när jag förstod att de bröt, jag märkte inte det när just de pratade). Men nu, som vuxen, märker jag det, mer än jag egentligen vill.

Jag är en rätt otålig person, blir lätt lite stressad när den jag talar med måste söka länge efter ord därför att svenska inte är hans eller hennes modersmål. Dessutom blir ju inte budskapet lika exakt som det skulle bli med en infödd.
Det här är absolut inget stort problem, jag lovar, och framför allt: det är mitt problem, det är jag som måste ändra mig, ingen annan.

Jag finner också hopp i att jag har utvecklats. Förr reagerade jag när personer pratar med brytning i radio, alltså när reportrar var invandrare. Det har aldrig varit något problem för mig, men under en period ändå något jag noterade och därmed blev det kanske också ett uns av ett filter. Där är jag inte längre, jag reagerar knappt längre.

Det bekräftar att det handlar så mycket om att vänja sig, och det på många plan. För att få fler delaktiga i det vi lite högtidligt kallar för samhälle måste vi alla anstränga oss. Men det handlar inte bara om oss som är födda i Sverige.

Det slumpar sig att jag samma kväll, som jag lyssnat på krönikan i P1-morgon, åker tunnelbana hem och hamnar vid två personer som pratar med varandra. Jag lyssnar (är en oförbätterlig nyfiken i en strut). Mannen är född i Turkiet, kvinnan är född i Sverige, men har turkiska föräldrar.

De känner inte varandra och berättar lite om sin bakgrund. Hon kan en del turkiska ord, men måste ändå främst prata svenska. Problemet är att hon inte talar flytande svenska heller. Trots att hon alltså är född här har hon en brytning, det är inte bara blattedialekt, eller om det heter något annat om man vill vara politiskt korrekt, det är en direkt brytning.

Hur är det möjligt för en person född i Sverige? Det är mycket märkligt och säger en del om utanförskap i vårt land. För att bryta isoleringen är det viktigt att vi som är födda i Sverige, och som är inlemmade i samhället, är öppna, inbjudande. Att vi exempelvis ser till kompetens och inte födelseland när chefer utses.

Men det är också viktigt att de, som har rötter i andra länder, anstränger sig. Inte att bli svenskar som bär folkdräkt och som måste titta på Kalle Anka på TV på julafton. Men att ändå försöka komma in i samhällsdebatten. Att ta för sig och dela med sig av sina erfarenheter i samtal.  Då kan vi närma oss varandra och öka olika gruppers delaktighet.

Willy Silberstein

 

 

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.