Vuxenmobbning – ett gigantiskt pris att betala

Publicerat 12 Jun, 2008

Enligt SCB (statistiska centralbyrån) och forskare på området, däribland Heintz Leyman, psykiater och docent i arbetspsykologi och Annika Hendtman, forskare och utredare vid Luleå Tekniska Universitet, anser sig c:a 300 000 personer i Sverige ( 9% av arbetskraften), varav 76% är kvinnor, varje år vara utsatta för mobbning av arbetskamrater och chefer. Av dessa tar drygt 300 livet av sig. Kalla siffror, nakna fakta. Konsekvenserna för den enskilde är förödande. Mobbningen på våra arbetsplatser kostar också samhället, lågt räknat, 22 miljarder årligen.

Enligt forskarna blev vuxenmobbning och trakasserier på arbetsplatser synliggjorda först på 1980-talet. Konstruktiva åtgärder för att komma till rätta med problematiken lyser dock fortfarande med sin frånvaro. Lagstiftningen kring den enskilde arbetstagarens rättigheter och möjligheter att få upprättelse gentemot en mobbande arbetsledning/arbetskamrater är i högsta grad bristfällig och rudimentär. Det råd man kan ge ett mobbningsoffer idag är att ge upp.

Alla som forskar i ämnet är dock överens om, att det inte är individens fel, när mobbning förekommer, utan felet ligger i arbetsorganisationen. Osäkerhet och stress gör att människor letar efter någon, som kan bli syndabock. Svår mobbning, som leder till anmäld arbetsskada, drabbar oftast kvinnor inom den offentliga sektorn, där man hittar över 75 % av alla mobbningsfall. Man kan fundera över, hur mycket kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och inom traditionella manliga revir, har att betyda. Det är forskningsmässigt klarlagt, att det oftast är engagerade, välutbildade och kreativa kvinnor, som utsätts för kränkande särbehandling.

De flesta mobbningsoffer reagerar efter hand med bl.a. okontrollerbar ångest, sömnproblem, mardrömmar och depressioner. Långt efter det att mobbningen upphört finns de posttraumatiska symptomen kvar, ofta med livslångt lidande. Allvarliga mobbningsfall slutar i regel med att offret får skulden och blir utstött från arbetsplatsen. På detta följer långtidssjukskrivning, ofrivillig förtidspension, arbetslöshet och livslång integreringskamp för att få upprättelse. Vilket nästan aldrig sker. På arbetsplatsen utses så småningom nya mobbningsoffer. Den onda cirkeln fortsätter.

Det är arbetsgivaren som har ansvaret för det förebyggande arbetet mot mobbning, enligt arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. Arbetsgivarna har dock ofta svårt att se sambandet mellan mobbning, stress och dålig arbetsmiljö och inte sällan mobbar de själva eller är för svaga eller inkompetenta för att sätta stopp för mobbarnas framfart. Kränkande särbehandling, som vuxenmobbning på arbetsplatser för det mesta benämns som, kan yttra sig som lögner, förtal, ofta anonymt framförda, medvetet undanhållande av arbetsrelaterad information, utfrysning, isolering mm.

Ytterligare kan kränkande särbehandling vara otillbörlig kontroll av arbetstagaren, med eller utan dennes vetskap, och med skadande syfte och kränkande s.k. "administrativa straffsanktioner", som plötsligt riktas mot arbetstagaren, utan sakliga skäl, förklaringar eller försök att gemensamt lösa eventuella problem. Sanktionerna kan utgöras av t.ex. omotiverat fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, oförklarliga omplaceringar, uteblivna kallelser till möten osv.

Arbetsgivaren är skyldig, enligt 3 kap 2 § arbetsmiljölagen att se till, att arbetsmiljön är så bra som möjligt. Bryter man mot dessa föreskrifter, begår man en brottslig handling eller försummelse. Arbetsgivaren har ett personligt straffansvar. Den vanligaste straffrättsliga påföljden är skadestånd, men även denna påföljd är ytterst sällan förekommande. För det allra mesta går arbetsgivaren fri. Att få mobbningen klassad som arbetsskada är också näst intill omöjligt.

Slutsatsen av allt detta är i sanning deprimerande - åtminstone för mobbningsoffret:
• Lagstiftningen räcker inte till.
• Arbetsmiljöverket agerar INTE för den enskilde.
• Facket ställer sig oftast på arbetsgivarens sida.
• Försäkringskassan registrerar och diarieför en inkommen "arbetsskada p g a kränkande särbehandling", men vidtar ingen åtgärd.
• Arbetsgivarna, hur svaga och inkompetenta de än är, är näst intill omöjliga att komma åt.
• Den enskilde arbetstagaren, mobbningsoffret, har alla odds emot sig och är dömd på förhand.
• Mobbarna går fria och firar triumfer, när mobbningsoffret försvinner. Efter ett tag utses emellertid ett nytt offer.

När ska denna onda cirkel brytas? Hur mycket till får det kosta den enskilde och samhället, innan något radikalt händer?
Varför tiger berörda befattningshavare som jurister, försäkringstjänstemän, företagshälsovården och arbetsmiljöverket m.fl.?
Hur länge ska det dröja, innan ska denna utomordentligt viktiga fråga tas upp på regeringsnivå?

Rigmor Tjerngren
/ordförande och pressansvarig i OMM, Organsiation Mot Mobbning/
www.o-m-m.se

(Artikeln har tidigare publicerats i Sydsvenska Dagbladet)

 

Owe Ivarsson owe@europaforum.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.