Var krisen onödig?

Publicerat 3 Mar, 2009

Vi upplever just nu en av de värsta ekonomiska kriserna under modern tid. Krisen kom först till uttryck i de amerikanska bolåneinstituten. Den spred sig snabbt till banker och finansinstitut och därefter till industrin och tjänstesektorn över hela världen. I nästa steg blir det den offentliga ekonomin som kan hamna i en kris med ett växande underskott och osäkra fordringar.

De statliga räddningsaktionerna leder till stora budgetunderskott och därmed till besparingar på en rad områden, som framförallt kommer att drabba utsatta grupper som inte anses utgöra en drivkraft i ekonomin.
Diskussionerna om vad krisen beror på har kommit igång, lite tafatt och utan något större intresse från de inblandade. Särskilt svalt har intresset för att delta i debatten bland de nyliberala experter som tidigare har sjunget marknadens lov och som anklagat staten för ingrepp och intrång i dynamisk och ostyrbara processer. De förklaringar till krisen som har nämnts gäller framförallt VD:ars girighet och egenintresse. Men om det vore hela förklaringen, så kan man ju fråga sig om varför de plötsligt har blivit så giriga och varför de inte varit det tidigare.

En mer rimlig förklaring torde vara att styrningen och kontrollen av ekonomin och företagen har varit för svag. Bristerna finns hos statliga kontrollorgan, bland ägarna av företagen, i passiva styrelser, bland svaga revisorer som är beroende av företagen, bland okritiska forskare och i ytligt rapporterande journalister. Det är dessa brister som gör att girigheten (som inte bara finns hos VD:ar) kan blomma ut och få sådana omvälvande konsekvenser på en samhällelig. Dåliga lån ska döljas och säljas vidare och resultaten ska "blåsas upp" för att bonusar ska betalas ut till ledningen och styrelserepresentanter. Belöningen är bygg på kortsiktiga resultat (som dessutom är fejkade), inte på långsiktiga effekter och ett hållbarhetstänkande.

 
Vad kan man då göra för att undvika liknande kriser i framtiden? Ja, en sådan strategi måste bygga på en rakt motsatt utveckling mot vad vi har haft, nämligen en tuffare statlig kontroll av de finansiella systemen, aktiva ägare i företagen, mer professionella styrelser (med oberoende representanter), revisorer med en högre integritet, mer kritiska och självständiga forskare samt bättre grävande journalister. Det kan tyckas som en självklarhet, men hur ska det då gå till?
Jo, genom en lärande utvärdering! Vad betyder det? Jo, det innebär att ekonomiska och andra beslutsprocesser måste genomlysas löpande och delges olika intressenter som underlag för beslut och en offentlig debatt. En lärande utvärdering är ett sätt att göra beslutsprocesser genomskinliga, att visa på samband mellan insatser och utfall, att peka på risker när det uppstår finansiella "bubblor", att synliggöra drivkrafter och motiv hos ansvariga. Utvärdering och revision finns idag, men den är för inåtvänd, okritisk, för styrd av beställarna och för sällan använd som underlag för lärande och beslutsfattande!

Med en lärande utvärdering, som kan utföras av forskare, konsulter och revisorer, skapas ett underlag för styrning, kontroll och offentlig debatt. På det sättet kan onödigt lidande undvikas samt besparingar göras för individer, företag och samhälle. Området för en lärande utvärdering gäller inte bara samhällsekonomin, utan ska omfatta allt strategiskt utvecklingsarbete. Ett exempel är den omorganisation och teknikutveckling som genomförts inom Försäkringskassan med förödande konsekvenser som följd. Här verkar ju förändringen har genomförts huvudlöst, utan dialog med anställa och kunder, i avsaknad av uppföljning och utvärdering. Det gör att politiker och ansvariga chefer säger sig vara helt oförstående till och överraskade över vad som har hänt. Ingen vill ta ansvar för de besluts som fattats och de omfattande konsekvenser de haft för utsatta människor.

Under ett par decennier har det pratats om kompetens, lärande individer och organisationer, utbildning och forskning, men inget av all denna retorik tycks ha omsatts i handling för att förstå hur vitala samhällsfunktioner fungerar och utvecklas. I ställer verkar allt ha blivit så komplext att ansvariga har gett upp inför möjligheten att styra samhällsutvecklingen på ett rationellt sätt, där gjorda erfarenheter granskas kritiskt och blir en del av ett reflekterat lärande. Kanske kan krisen föra något gott med sig, nämligen att den visar på behovet av att alla kan lära av det som sker! Det är först då som vi får en grund för att arbeta mot ett hållbart samhälle.

Lennart Svensson
Professor i sociologi och forskningsledare vid APeL-FOU i Lindesberg

 

Owe Ivarsson owe@europaforum.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.