Jonas Franksson. Foto: Marie Eriksson

Vårt behov av svaga grupper

Publicerat 25 Aug, 2006

Politik är sällan så tråkigt som en månad innan ett val. Om politik vanligtvis kan liknas vid en sjudande, het kittel av röster, rörelser, åsikter och betänkanden, så klibbar allt ihop till en kall och färglös gröt vid den här tiden.

Vi som dagligen utsätts för diskriminering och förtryck, vi vilkas liv verkligen påverkas av den politiska verkligheten, försvinner ur debatten och ersätts av barnfamiljer och villaägare. Komplexiteten byts ut mot enkla slogans, och resonemang ersätts av uttryck som mångkultur, de svaga och våra handikappade. Jag har funderat en del kring dessa uttryck. Vad betyder de egentligen?

Mångkultur har blivit ett modeord. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle sägs det. Det man oftast menar är att det har kommit inslag från olika delar av världen som vi tycker berikar det som anses vara den svenska kulturen, t.ex. pizza eller samba. När andra kulturer influerar det svenska samhället utan att vara "inbjudna", reagerar de flesta starkt. Det senaste exemplet är debatten om blattesvenskan. Språket förvandlas sakta och vi blir nervösa. De gamla internationalisterna i Folkpartiet skyndar nu ut till den svenska identitetens försvar och föreslår språktest och en svensk litterär kanon som motangrepp. Mångkultur som sträcker sig längre än till karnevaler och falafel är tydligen besvärande även för folk som kallar sig liberaler.

Slutsats - mångkultur är bra så länge förändringarna sker på ytan. Så långt känner vi oss öppna och vidsynta. Men om den svenska kulturen, där språket är ett viktigt fundament, börjar förändra sig på djupet, då är det inte lika roligt längre. Riktig mångkultur innebär alltid konflikt, säger en god vän till mig. Skrapar man lite på ytan är det uppenbart att det stämmer. Då måste i sådana fall ett riktigt mångkulturellt samhälle vara uppbyggt så att man på bästa sätt kan lösa de konflikter som uppstår. Samhället blir då ett paraply där en mängd olika kulturer kan samsas och där vi kan respektera varandra utan att en viss kultur är dominerande.

Tankar på det svenska slutar oftast i nationalromantiska fantasier som lever granne med den rasbiologi som vi tror att vi har bekämpat. Men när vi ser att liberaler blir nationalister på löpande band så kan man fundera kring hur snabbt nationalister blir nationaldemokrater. Dessutom är det för mig obegripligt att litteraturvetare tycker att det är viktigare att ungdomar läser Lagerlöf och Bellman än Proust och Dostojevskij.

Uttrycket de svaga är en del av ett maktspråk som sätter likhetstecken mellan utsatthet och kraftlöshet. När man säger att vissa grupper är svaga eller inte kan tala för sig skapar man en falsk sanning som stjäl kraft från den gruppen. Senast var det faktiskt handikappombudsmannen som apropå ett skämt i P3 om personer med Downs Syndrom, sa att det var olyckligt att skämta om personer som inte kan tala i egen sak. Nähä - men om personer med Downs Syndrom inte har forum där de kan försvara sig, är inte det då en del av ditt ansvar att se till att skapa sådana forum? Personer med Downs Syndrom är inte per automatik försvarslösa, frågan är bara vilka som lyssnar till deras försvar. Att sätta svaghetsetiketter på vissa grupper och sedan förbjuda skämt kring dem är en effektiv metod att försvaga dessa grupper. Det finns motstånd inför att skämta om vissa saker, t.ex. Förintelsen. Det tror jag bygger på att man inte vill närma sig det klimat som möjliggjorde utrotningen. Men ett dåligt skämt är bättre än tystnad. Samtidigt som vi upprörs över ett skämt av en medelmåttig komiker aborteras fler och fler foster med Downs Syndrom. Var är folkstormen kring det? Finns det överhuvudtaget någon samhällsdebatt om detta?

Slutligen uttrycket våra handikappade. Varför reagerar jag så negativt när jag hör att Linda Rosings terapiprojekt Unika Partiet ska värna om de handikappade? Det är ju något som politiker alltid har sagt för att visa att de är fina människor. När Rosing nu ställer uteliggare och handikappade i kontrast till det ytliga livet runt Stureplan följer hon bara en fin tradition som brukar landa i uttrycket "våra handikappade". En uppmålad svag grupp kan man nämligen enkelt göra till sin egen och företräda i sina egna medmänskliga syften. Samhällets behov av att ha sådana grupper kan skönjas i Jens Orbacks svala inställning till den utredning som vill slänga intregationspolitiken över ända. Om invandrarna vägrar vara invandrare, om de inte tänker låta sig integreras, om de vägrar vara svaga, då kanske vi får ett mångkulturellt samhälle på riktigt. Ve och fasa!

 

Jonas Franksson, skribent och filmare

Jonas Franksson har fått Stora Journalistpriset för TV-programmet CP-magasinet. Han var tidigare ordförande i Unga Rörelsehindrade.

Läs Paraplyprojektets tidigare intervju med Jonas Franksson

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.