Staten är mjuk mot de stora och hård mot de små

Publicerat 13 Nov, 2008

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Svenskt Näringsliv styr regeringen. 1978 beslutade staten (riksdagen) att kollektivtrafiken skulle vara tillgänglig för alla inom 10 år. Det genomfördes inte. Samma beslut fattades år 2000, när den nuvarande nationella handikapplanen antogs. Ingen tror att kollektivtrafiken kommer att kunna användas på lika villkor av alla 10 år efter beslutet. Dessemellan har staten genom stimulanspaket försökt stimulera trafikhuvudmännen att göra det de ska. Resultatet är pinsamt.

Den 1 januari 2009 träder en ny diskrimineringslag ikraft. Det är bra. Mycket bra. Men staten (regeringen) har inte vågat utmana SKL och Svensk Handel. De motsätter sig att bristande tillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Deras kostnader är viktigare än våra mänskliga rättigheter. Regeringen utför deras beställning.

Regeringen har nyligen kommit med försiktiga förslag om hur tillgängligheten i samhället ska förbättras.

Det "bidde en tumme". Även här är det SKL som fått styra. Trots att det är vi som är berörda har vi inte ens fått vara med och tycka till. Anders Knape, ordförande i SKL, sa på tal om regeringens beslut, vid invigningen av konferensen "Funktionshinder i tiden": Det viktiga är att vi kunde slå vakt om den kommunala sektorns frihet. Återigen är det de starkas kostnader som vinner över de berördas mänskliga rättigheter.

Riktigt tydligt blev det, när jag läste propositionen om ratificering av FNs konvention om mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. Ett exempel: Regeringen konstaterar att kvinnor med funktionsnedsättningar inte får samma stöd som män. Man hänvisar till att kvinnor får sämre stöd enl LSS, arbetsmarknadspolitiken och i stort sett allt samhälleligt stöd. Vem förfogar över de besluten? Staten! Men staten gör ingenting.

Den statliga utredningen Ansvarskommittén konstaterade för några år sedan att staten inte tar ansvar för sina beslut. Det är upp till den enskilde medborgaren att själv samordna myndigheternas insatser. Det är uppenbarligen inget ansvar för staten trots att det står i många lagar, inte minst den övergripande förvaltningslagen.

Den internationella handikapprörelsen har myntat uttrycket "Ingenting om oss - utan oss". Företrädare för regering och myndigheter älskar att upprepa uttrycket. I praktiken följer de inte sina egna uttalanden. Några exempel, där principen inte gällt trots att vi är mycket beroende av förslagen:
- Uppdraget till Hans Ytterberg att komma med förslag till lagreglering av hur bristande tillgänglighet ska kunna betraktas som straffbart.
- Utseendet av en nämnd för tandvårdsstöd utan konsumentrepresentanter. Personer med funktionsnedsättningar är faktiskt de, som har de svåraste tandvårdsproblemen.

De berörda har inte fått vara med. "Allting om oss - utan oss!" är en korrekt beskrivning av läget.

Peter Örn fick regeringens uppdrag att komma med förslag om en överenskommelse mellan staten och den ideella sektorn. Jag har varit en av den ideella sektorns representanter i dialogen. En av principerna, som jag i allra sista sluttampen lyckades få med lyder:
" Principen om dialog
- Alla människor är beroende av offentliga beslut och insatser. Ur ett rättighetsperspektiv är det viktigt att de som berörs av offentliga beslut själva eller genom sina in-tresseorganisationer kan hävda sina rättigheter samt intressen, t.ex. krav på tillgänglighet, som bidrar till ett samhälle där alla är delaktiga."

Regeringen! Nu gäller det. Tillämpa era egna beslut!

Sundbyberg 9 november 2008
Ingemar Färm, Ordförande i Handikappförbunden

(Krönikan är även publicedrad i Handikapförbundens Nyhetsbrev Ikapp)

 

Owe Ivarsson owe@europaforum.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.