Resa bör man, annars dör man

Publicerat 27 Apr, 2006

Ännu för bara några år sedan for svenska ungdomar ut i världen mer än några andra ungdomar. Inga andra tågluffade lika mycket som de. De for också gärna som utbytesstudenter till USA.

Men detta verkar ha förändrats. Det svenska tågluffandet har nästan helt upphört och få svenska ungdomar är Erasmusstudenter (utbytesstudenter i Europa, red anm). Och de lär sig inte längre andra språk än engelska.

När de unga svenskarna for så mycket utomlands följde de ett gammalt mönster. Det var denna lust att lära av världen som drev studenterna från det medeltida Sverige där det knappt fanns någon högre utbildning, att fotvandra till Paris universitet (där svenskarna var en av de största grupperna), och de unga männen att ge sig ut på äventyrliga vikingaresor och utvandrarna att fara till Amerika. Vid sidan av irländarna var svenskarna de som utvandrade mest till USA.

Har detta gamla svenska mönster nu brutits sönder?

Och vad beror det i så fall på?

Jag tror att det finns många förklaringar till det. En av dem är att språkkunskaperna försämrats så starkt i Sverige på bara en generation. I svensk undervisningspolitik satsar man till hundra procent på engelska språket. Alla svenskar, både de infödda helsvenska och de invandrade med rötter i andra kulturer och språk, ska lära sig engelska. Det är nyckeln ut till världen, anses det. Men det har visat sig i begränsad del vara nyckeln till Europa.

Genom att vi koncentrerar oss så helt på engelska språket har vi stängt dörrarna till en stor del av övriga världen, i synnerhet EU. Det har i gengäld öppnat för en amerikanisering av svenskt samhällsliv och kulturliv, som ökat ännu mer under de senaste åren. Själv blev jag medveten om omfattningen av denna nya amerikanisering först när jag talade med svenskar som nyligen kom hem efter några år ute i Europa, som påpekade hur amerikaniseringen ökat. Särskilt under de år som Bush jr varit president, och samtidigt som kritiken mot honom och USAs politik ökat starkt.

En annan förklaring kan vara den svenska tryggheten. När svenska ungdomar förr tågluffade eller världsluffade och plockade äpplen i Australien och hippievandrade i Nepal, kunde de göra det med en svensk trygghet i botten. De visste att de alltid kunde komma hem till Sverige om det krisade. Det fanns en välkomnande och trygg famn att återvända till. De kom hem ärrade och trötta till föräldrarnas villa, där pojkrummet eller flickrummet stod kvar, och duscha och fylla tvättmaskinen, och få middagar och omvårdnad. Och när de vilat upp sig kunde de gå komvux. Just tryggheten i att alltid kunna komma hem gjorde att de vågade mer än andra.

Skyddsnätet finns kvar, pojkrummet står kvar, tryggheten finns kvar, men allt detta verkar nu tvärtom ha blivit hinder och hämningar. Är man borta två tre år ute i världen har man sackat efter när man kommer hem.

Nu kommer man inte i första hand hem till en svensk trygghet, utan till ett land med Europas största ungdomsarbetslöshet, med mycket stor brist på bostäder för ungdomar, med ökande tal för ungdomsdepressioner, med utbildningar som i ökande utsträckning inte leder till jobb och till kompiskretsar där de andra fått en sambo och några fått barn och etablerat sig.

Jag pratade med en bekant till mig i trettioårsåldern som nu återvänt hem efter några är ute i världen. Han konstaterade en aning resignerat att det lönar sig bättre att gå hemma och dröna några år än att vara ute i världen och studera eller jobba. Under drönandet finns man i alla fall på plats och man kan ibland få bra kontakter. Utan att just göra något för saken är man ändå  på banan. När man dimper ner i Sverige efter några utländska år får man ofta börja från början, och tappar både de åren man var borta och ytterligare en tid då man ska vänja sig vid den nya situation som gäller.

Många är också rädda för att ge sig ut i den otrygga omvärlden. Det gäller i hög grad svenska konstnärer och författare. Förr var just de särskilt benägna att fara ut i världen och samla stoff och lära sig. Bland författarna var det snarare regel än undantag – Strindberg, Lo-Johansson, Birgitta Stenberg etc. Idag finns det bara två tre svenska författare under femtio som vänt hem till Sverige från en tid i utlandet. De andra far ibland på snabba resor ut i världen. Men de stannar inte. För om de gör det halkar de snabbt ur det trygghetssystem som numera är ryggraden i en svensk författarkarriär – skrivarkurser, lärare på skrivarkurs, extrajobb som kritiker, debut på ett förlag som det är viktigt att hålla kontakten med, stipendier, uppläsningar och ännu mer kurser. På så vis kan man dra sig fram drägligt i väntan på det stora genombrottet. Men man får förstås rätt lite stoff till romaner.

Ludvig Rasmusson, författare och journalist

Månadens krönikör är snart aktuell med en ny bok, Hemvändarna.

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.