Per Brinkemo. Foto: Martin Osson.

Välvilliga svenskar som skickar barn till helvetet

Publicerat 3 Nov, 2006

Taxichauffören förvånades över att jag visste så mycket om landet han kommer ifrån.
- Oftast vet ni svenskar inte ens vad huvudstaden i mitt hemland heter, sa han på bruten svenska.

Jag har hört liknande ord förut från människor från skilda länder. Ett slags besvikelse över att vi svenskar vet så lite om just deras ursprungsland, att vi så lite känner till de specifika bevekelsegrunder man haft för att söka asyl i Sverige.

Men med tanke på att Sverige tagit emot människor från närmare 200 länder, är det att ställa väldigt höga krav på den genomsnittlige svensken, även om omvärldskunskap naturligtvis är något att uppmuntra varje medborgare till.

Det finns emellertid yrkeskårer där det är på allvar problematiskt, ja katastrofalt, när de uppvisar bristande kunskap om andra länder och kulturer. Jag tänker framför allt på lärare och socialarbetare eftersom många av dem arbetar med människor med rötter utanför Sverige.

En socialsekreterare ringde mig. Han hade läst vad jag skrivit om barn till svenska invandrare som dumpas i föräldrarnas hemland, eller som skickas till stränga koranskolor för att uppfostras på nytt. Nu ville han veta vad man kunde göra för att få hem en femtonårig pojke som ofrivilligt befann sig i ett av världens mest förödda länder - Somalia.

Pojken hade flera år tidigare blivit skickad av sin far till en koranskola i Mogadishu, en stad där olika milisgrupper slåss mot varandra. Efter en stund framkom det att socialsekreteraren själv medverkat till att finansiera sådana här resor. Herre Gud, sa jag, till Somalia ska man inte skicka barn.

- Men föräldrarna sa att det var lugnt, att barnen skulle må bra av att lära känna sin ursprungskultur, svarade han.
Socialsekreteraren visste ingenting om Somalia. Han hade blint litat på föräldrarnas ord. Och han är inte ensam om att uppvisa bristande kunskap.

Socialtjänster i flera kommuner har inte bara gett bifall till så kallade uppfostringsresor, man har, som i fallet ovan, finansierat dem. Samma okunnighet finner man allt för ofta bland lärare.

När jag besöker skolor och pratar integration med utgångspunkt från min dokumentära roman Dumpad, möter jag ständigt lärare som säger:
- Tänk om vi ändå hade fått lära oss mer om andra kulturer och länder på lärarutbildningen.

Och det är naturligtvis där bristen finns - i utbildningen, vare sig det handlar om socialarbetare eller lärare. Om man i vardagen möter människor med rötter i andra kulturer måste man åtminstone ha ett hum om vilka traditioner som är brukliga i ursprungslandet. Lärare måste bättre förstå de elever som står med ena foten i föräldrarnas tradition och kultur och den andra i den västerländska och sätta sig in i dessa elevers specifika problem - och möjligheter.

Med all respekt för både lärare och socialsekreterares svåra men viktiga uppdrag, men kunskapen om människors skilda kulturer måste ständigt uppgraderas.

Så sker inte i dag, och det är inte annat än att visa en bristande respekt för alla de människor som kommer till vårt land i hopp om att finna en fristad, och möjlighet att bygga en framtid, på samma villkor som ursprungsbefolkningens.

Per Brinkemo, journalist och författare

 

 

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.