Namnbyte - för att hyfsa siffrorna?

Publicerat 24 Feb, 2006

– Många invandrare som bytt namn har lättare att få jobb.
Det känns som en snyting i ansiktet. Orden kommer från damen på arbetsförmedlingen. Byta namn??

”Jag är inte adopterad, jag är född i Sverige av indiska föräldrar men jag heter Lena Pettersson?” Låter knappast klokt när en potentiell arbetsgivare ser att jag har chokladbrun hud och frågar om min bakgrund.

En fördel finns dock: Att inte bli bortsorterad i första omgången – på grund av utländskt efternamn – i en rekryteringsprocess. Något som damen på arbetsförmedlingen indirekt och ”vänligt” försökte upplysa mig om. Istället för att känna någon glädje över tipset, snurrade mina tankar som en kaffekvarn. Ska inte en myndighet som arbetsförmedlingen arbeta mot marknadens fördomar och inte ge efter för dem? Vad blir nästa steg - att samma instans verkligen tvingar mig att byta namn för att få ner den negativa arbetslöshetsstatistiken?

Inte blir jag klokare när en av mina referenser berättar för mig att de ringt från ett bemanningsföretag och frågat om jag pratar ”en sån där” rinkebysvenska. Rinkebysvenska?? En dialekt som dalmål och värmländska. Svenska som svenska. Undrar vilket företag som kräver en person som inte pratar rinkebysvenska. Min referens sa en aning förvånad att jag pratar äkta hälsingemål och är en bra arbetare. Inte vad bemanningsföretaget behövde uppenbarligen. Rekryteraren hörde aldrig av sig till mig personligen.

”Vi välkomnar sökande med annan etnisk bakgrund än svensk.” En fet, trendig floskel som stoppas in längst ner i en platsannons för att ge företaget en seriös profil. Hur många av dem står för det egentligen och hur många med annorlunda namn får komma till en andra omgång i en rekryteringsprocess?

Hur tänker arbetsgivaren när han får in över hundra kvalificerade ansökningar? Patnaik eller Pettersson? I stället för att tänka erfarenhet, utbildning och kompetens väljs det säkra kortet – en redig svensk med svenska traditioner som förstår företagets kultur. Inte alltid medvetet. Många med utländsk härkomst väljs bort rutinmässigt för att det är bekvämt och inte behöver ifrågasättas.

Har jag som infödd svartskalle märkt av det här? Ingen aning, jag misstänker. Självklart tror jag det finns undantag – företag som insett fördelarna med mångkultur. Min helsvenske kompis och jag har samma utbildning och nästan lika erfarenheter och därmed söker vi, också helt naturligt, ofta samma jobb. Min kompis får svar, ibland med positivt resultat och ibland med negativt. Han får ett svar! Jag får oftast inga svar alls - fast vi sökt samma tjänst. En slump??

Idag diskuteras integration, invandrare och arbetsliv ofta i tv och radio. Eftersom ämnena fortfarande debatteras antar jag att inte mycket har hänt. Så länge som arbetsgivare endast ser till en persons namn och uttal, trots ett annars mycket korrekt språk och kompetens. Så länge som myndigheter späder på fördomar och inte arbetar mot dom - ja då är det svårt att komma längre än till just en seglivad debatt.

Attityderna måste ändras. Men hur? Kvotering? Nej, nej, nej. Jag vill bli sedd på grund av min kompetens och inte som en svartskalle som det är synd om, ett offer. Vem vill anställa ett offer? Raka vägen till en bottenställning i en arbetsgivares ögon. Vi är arbetsamma och inte svaga. Anonyma ansökningar som Paraplyprojektet tidigare skrivit om? Jo, det är nog bättre, då tävlar vi på samma villkor, blekfis som svartskalle. Synd bara att den sortens ansökningsförfarande måste behövas.

Laura Patnaik (inte Lena Pettersson), frilansjournalist

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.