Multikulti ska det va´eller väldigt vitt

Publicerat 8 Feb, 2007

Fel hårfärg, fel namn, fel ursprung. Jag var på intervju med redaktionschefen på tidningen där jag hoppades få praktikplats. Vi satt på Kebabhuset vid Skärholmstorget och åt falafel. Han hade läst de två artiklarna som jag skickat in.
– Ja, du skriver ju jättebra, men…

Redaktionschefen var en av mina lärare på journalistikutbildningen. Jag kom ihåg hans föreläsningar där han kritiserade journalistkåren för att bara skildra invandrare och förorten när det vankades rubriker om bråk och kriminalitet.

Tydligen tyckte han inte att utvecklingen i medierna gick åt rätt håll, för han tog saken i egna händer och startade en tidning för förorterna längs tunnelbanans röda linje. En tidning med "en journalistik som ger hela bilden, som låter dem som bor här själva komma till tals och beskriva sin vardag".

Tidningen behövde praktikanter som jobbade gratis och där kom jag in i bilden. Jag sökte mig dit för att jag gillade konceptet, och för att jag jobbat i Skärholmen tidigare och kände till området.

Men jag kom inte längre än till intervjun på Kebabhuset. Tydligen passade jag med mitt ljusa hår (det var ljust då), mitt svenskklingande namn och min innerstadsadress inte in på en förortsredaktion. Eller det var iallfall så jag tolkade min gamla lärare när han berättade att han givit en av platserna rakt av till en kille i min klass på grund av hans invandrarbakgrund och förortsuppväxt.

"Dumma gubbe, du är ju själv helsvensk och har bostadsrätt på Södermalm", tänkte jag först. Och tyckte att läraren lekte förortshipp genom att omge sig med invandrare och fixa lunchmöten över några falafel.

Samtidigt insåg jag hur frustrerande det är att bli nekad ett jobb bara på grund av fel namn och ursprung. Det var nyttigt för mig att råka ut för omvänd diskriminering. En orättvisa jag hittills bara läst om.

När DN började annonsera efter sommarvikarier för några veckor sedan skrev de att vi "välkomnar speciellt dig med annan bakgrund än den typiskt svenska".

Multikulti är hett. Att efterlysa folk med utländskt ursprung är nästan ett måste i jobbannonserna. Ändå imponerar inte redaktionerna när det gäller etnisk sammansättning. När SVT presenterar några medarbetare på hemsidan, har ynka 2 av 24 namn som inte låter svenska. Fast då räknade jag förstås inte med Pekka Heino, programpresentatören.

Hakim, som gick i min klass på journalistikutbildningen, tycker att medierna är duktiga på att skriva i annonserna att de söker folk med annan bakgrund än den svenska, men att de inte lever upp till det när det väl ska anställas. Han har jobbat på ett par redaktioner där han häpnat över bristen på folk med invandrarbakgrund.

- Det kändes underligt att jag var den ende med utomeuropeiskt namn, bortsett från de afrikanska städarna, berättar han om sin praktik på en av de stora Stockholmstidningarna.

När vi pratas vid i telefon håller han med mig om att vissa redaktioner håller sig med så kallade invandraralibin som de gärna skyltar med för att visa att de ligger rätt i tiden. Hakim har själv känt sig som ett sådant när en tidning han jobbade på bara hade med honom på en bild av medarbetarna i en annons om sommarjobb. Av alla på den stora redaktionen.

Invandrare på förortstidningen och svenskar på den stora innerstadsredaktionen. Homogena grupper utan koll på varandra. Lika barn leka bäst. Eller?

Frågan handlar även om journalistikens innehåll. Jag är nog inte ute och cyklar när jag tror att redaktioner med mångfald skildrar hela samhället bäst och på så sätt borgar för kvalitet.

Och en falafelätande akademiker på förortstidningen eller ett invandraralibi på finredaktionen räcker inte - inte på långa vägar.

Jenny Lindström, journalist


Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.