Mer “pang för pengarna“ om staten samverkar på kommuners vis

Publicerat 13 Aug, 2009

Förväntningssamhället är här sa någon häromdagen. Kraven på offentlig service ökar och kunderna, som mången myndighetschef tidigare inte velat kännas vid, står nu och kräver att skattepengar ska användas effektivare för att nå mer effekt till lägre kostnad. I det svenska försvaret som snart inte finns kvar fanns tidigare ett passande uttryck på uttalade förväntningar; “man ska få mer pang för pengarna!“ Det är den upplevda effekten som spelar en allt större roll i leveransen av offentlig service.

Efter 19 år i statlig tjänst varav 11 år fördelandes strukturfondsresurser på nationell nivå till utvecklingsprojekt och ytterligare några år arbetandes med biståndsfinansierade utvecklingsprojekt har jag varit med och testat flera olika former för hur utvecklingsverksamhet kan genomföras för att hålla hög kvalité (dvs. nå flera av sina mål) och vara värt insatsen (det vill säga få långsiktigt hållbar effekt). Under alla år har jag funnit en viktig avgörande faktor, ett verktyg som ofta underskattats och som därför inte utnyttjats till fullo för att leverera det bästa till kunden. När jag nyligen lämnade de statliga uppdragen för att jobba i kommunal förvaltning med verksamhetsutveckling inser jag att detta verktyg nyttjas på ett mycket mer sofistikerat och strategiskt sätt än jag tidigare sett. Ett statligt myndighetsperspektiv utgår ofta från att man är ensam om sin uppgift och man kan lösa den på egen hand. Det är på väg att ändra sig, men det tar tid.
Vad händer då i kommuner på lokal nivå? Även utan en ekonomisk kris har kommunerna under flera år jobbat med effektiviseringar, rationaliseringar, effektmätningar och uppföljning av verksamheter. Insatser som till exempel e-tjänster gör att medborgarna väldigt tydligt får mer effekt eller service per satsad skattekrona. I en kommun lever man ständigt nära kunderna och brister i vård, skola eller matleveranser till ett särskilt boende förväntas kunna åtgärdas omedelbart. Kommunerna är vana och oftast duktiga på att möta de förväntningar som finns. Men kraven ökar och i takt med den också den bedövande kritik på myndigheter som försäkringskassa, arbetsförmedling med fler som inte lyckas nå upp till och än mindre överträffa förväntade nivåer av kvalité.
Verktyget som jag nämnde tidigare heter samverkan och strategiskt samarbete. Och inte bara lokalt (dvs kommunen med de lokala företagen och föreningarna), eller kategorivis baserat på ansvar eller uppdrag, utan också på ett naturligt sätt för att stimulera till utveckling av nya lösningar även via samverkan med andra länder, och inte heller då begränsat till EU medlemmarna.
Min slutsats är att konsekvenserna av den motvilja eller brist på incitament generellt för statliga myndigheter att samverka, inte bara med varandra, utan bredare för att leverera bättre lösningar till skattebetalarna, är till börda för deras kunder. Ingen egen drivkraft för att åstadkomma detta finns. Här har staten mycket erfarenhet och vishet att hämta från kommuner i landet som lärt sig var partnerskap är och som samverkar flitigt för att ständigt hitta nya lösningar på gemensamma utmaningar med medborgaren i fokus. Om sådana incitament användes gentemot myndigheterna skulle inte styrande politiker behöva tvinga fram lösningar genom övertydliga instruktioner eller regleringsbrev till sina statliga myndigheter som alltför ofta inte får till detta på egen hand.

Johannes Wikman, kommunikationschef i Upplands Väsby kommun 

Owe Ivarsson owe@europaforum.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.