Kvarstannare, klassresenärer, karriärister och katapult-jerkor

Publicerat 7 Sep, 2007

Om man är född på en ort som slutar på -fors eller -hammar, är kille och ens föräldrar har arbetaryrken finns det en hög risk att man stannar i ett jobb eller i arbetslöshet under en stor del av livet. De blir kvarstannare. Tjejerna är mer framgångsrika. De klarar sig bättre i skolan och flyttar ut från orten. Men vad är det som gör att man rör sig på arbetsmarknaden, söker sig vidare och prövar nya möjligheter? En bra grundutbildning är en del av biljetten till framtiden. Det egna intresset är viktigt liksom stödet från familj, vänner och omgivning. Tillgången på jobb och ekonomisk kultur bildar yttre ramar. Är man en kvarstannare kommer man aldrig att bli en hemvändare. Det finns ju ingen punkt att återvända från.

Hur vanligt är det då att man i vuxen ålder, efter ett par decennier på arbetsmarknaden, gör tvära kast och byter jobb från ett område till ett annat? Tyvärr har vi ingen bra statistik när det gäller enskilda individer. Vissa idéer får vi i Ludvig Rasmussons och Ulla Montans nya bok Det krokiga lärandet. Den ger exempel på människor som gjort tvära kast i livet, satsat på en utbildning och blivit något annat. Boken handlar om hur sågverksarbetaren blev professor, balettdansösen blev barnmorska, sjuksköterskan blev ingenjör, socionomen blev fotograf eller flyktingen blev studievägledare därefter blev ståuppare och andra banbrytande människor. Deras gemensamma erfarenhet är att bryta upp och ändra yrkesbana. De vittnar också om lust och lidande i deras lärande livsresor. Att lära sig något nytt är att göra motstånd mot det gamla, att ta steget vidare mot nya okända mål.

Varje år är det drygt 400.000 individer på den svenska arbetsmarknaden som byter jobb. Nära 300.000 individer kommer till och en något större grupp lämnar arbetsmarknaden. Rörligheten kan betraktas som hög. De flesta yrkesbytare får nytt jobb inom samma område. Några går vidare till högre tjänster inom verksamheten som chefer eller specialister. Andra byter helt område. Omfattning av horisontella eller vertikala yrkesbytare är svårare att uppskatta. Däremot finns gott om enskilda exempel. Sammantaget kan rörligheten betraktas som hög på den svenska arbetsmarknaden.

De flesta yrkesbytare får nytt jobb inom sitt eget yrkesområde eller bransch. Några går vidare till högre tjänster inom verksamheten som chefer eller specialister. Andra byter helt område, exempelvis en industriarbetare som går över till omsorgen eller en förskollärare som blir traversförare. Det vertikala yrkesbytet kan innebära att man blir chef eller får en specialist- eller expertfunktion. Yrkesbytet kan ske på olika sätt och över olika tidsperioder.

Klassresenären reser oftast långsammare genom samhällets sociala hierarkier än karriäristen, som gärna vill komma fram fort och högt. Den ursprungliga betydelsen i ordet klassresa är skolresa, men klassresan kan också ses som ett uttryck för moderna tiders ståndscirkulation. Ordet klassresenär är, enligt kultursociologen Mats Trondman, mer neutralt än uppkomling eller social klättrare.

Trondman pekar på tre mellanmänskliga processer i denna utveckling. Det är när man lämnar sin uppväxtmiljö, lossbrytningsprocessen, integrerandet i nya sociala sammanhang, inträdesprocessen, och, till sist, hur man ser på sitt förflutna i förhållande till den nya positionen och identiteten. Att leva mellan två världar kan också skapa en hemlöshet, något som inte är ovanligt bland invandrare. Just hemlösheten i klassresenärens berättelse har analyserats av Åsa Andersson och Hildur Kalman i en essä på temat Resenären som aldrig kom fram.

De pekar på det utanförskap, det mellanrum mellan två världar, som klassresenären ofta upplever. Känslor som kan vara vanliga i dessa sammanhang är rotlöshet, osäkerhet, kluvna identiteter, hemlöshet, dåligt självförtroende, skam, förödmjukelse och hjälplöshet. Den subjektiva kluvna dimensionen i klassresan får inte överdrivas. Det finns också exempel på klassresenären som bemästrat den dubbla identiteten på ett positivt sätt. Folkbildaren, Gösta Vestlund, nämns som ett sådant exempel.

Förr i tiden kallade man en person som bytte jobb för ofta, för en hoppjerka. Det hade en negativ klang, en person man inte riktigt kunde lita på. Idag finns istället katapult-jerkor, individer som rör sig snabbt och flexibelt mellan olika jobb. Entreprenörskap, förändringsvilja och flexibilitet är honnörsord inom näringslivet. Rickard Larsson, forskare i Lund, har utvecklat fyra typer av karriärvägar, de gäller expertkarriären, den linjära karriären, den utvidgade karriärvägen samt den episodiska vägen.

Experten förlorar status och är ofta inte så benägen att ställa upp på förändringar. Helst vill han eller hon fördjupa och förstärka sin expertis. Den linjära karriären premierar högre formella positioner, struktur och tydligt chefskap. Den utvidgade karriären innehåller inslag av personligt växande, missnöje med att sitta fast och viljan att gå vidare. Den episodiska karriärvägen befolkas av anställda, ofta kvinnor som vill pröva på något nytt redan efter ett par år i ett jobb, mer som ett öppet sökande och utan av fast linje. Experten tycker att episodikern är en hoppjerka och blir själv beskylld för att vara en insnöad fackidiot.

Inlåsning är rörlighetens omvända spegelbild enligt arbetslivsforskaren Gunnar Aronsson, som också porträtteras i Det krokiga lärandet. Om en person både har hamnat på fel arbetsplats och i fel yrke, talar Aronsson om en dubbelinlåsning. Inlåsningen är vanligare i LO-grupperna och för individer med låg utbildning. Här finns också stora skillnader som speglar klasstillhörighet och utbildning. Enligt Aronssons bedömningar är var femte anställd dubbelt inlåst. Det är givetvis svårt att exakt bestämma antalet och begreppen inlåsning och utestängning användas ibland mer som symbolmarkörer är vetenskapliga begrepp.

Vissa högutbildade stannar i samma jobb hela livet. SCB har nyligen gjort en studie av överensstämmelsen mellan utbildning och yrke. Överensstämmelsen mellan utbildning och yrke är i allmänhet god. Allra starkast är den för läkarutbildade, där över 95 % är verksamma som läkare och för tandläkare. Den sämsta matchningen förekom hos konstnärligt utbildade och humanister, men även för yrkeslärare. Journalister, särskilt kvinnor, hade också en lägre matchning. För vissa grupper finns en högre träffsäkerhet mellan utbildning och arbetsmarknad, vilket också kan innebära att man stannar kvar inom området och kanske satsar på vertikal rörlighet.

Är det bra att allt fler bryter upp och byter jobb i vuxen ålder? Är det fel att vara kvarstannare på framtidens arbetsmarknad? Eller är det katapult-jerkorna som blir förlorade eftersom de inte ger sig tillfälle att fördjupa sina yrkeskunskaper. Och hur är det med klassresenären? Kommer han eller hon fram till ett mål eller är de ständigt på resande fot mellan två världar? Nuförtiden finns mentorer och coachar för att stödja individens karriär. Innebär det alla som gör karriär blir karriärister? Sannolikt inte, möjligheten att utvecklas i jobbet och gå vidare bör vara en rättighet för alla, inte bara för en liten elit.

Lika viktigt som är stödja individens utveckling är att lyfta kvalitet, innehåll och villkor i jobben. Att utveckla arbetet är den stora utmaningen. Gör vi inte det kommer alltfler att söka sig från monotona, belastande och stressiga jobb. Att stimulera rörlighet på arbetsmarknaden handlar inte bara om individens villkor. Det är också frågan om en dynamisk rörlighet och utveckling av jobben som sådana. En karriärradikal syn på arbetets utveckling tar fasta på den enskilde individen och ger extra möjligheter åt dem som har god utbildning, gynnsamma möjligheter och socialt stöd. En kulturradikal hållning till arbetet tar fasta på arbetsplatsens miljö, uppgifter och krav. Den försöker att lyfta arbetet som sådant, inte ge enskilda individer en egen katapult eller trampolin mot framtidens arbetsmarknad.

För att kunna ta steget vidare krävs goda omställningsvillkor. I EU-sammanhang diskuteras ofta flexicurity som modell. Den är inte ny för svenskt vidkommande, även om den inte tillämpas idag. Den gamla Rehn-Meidner modellen talade om vingarnas och snäckskalets trygghet. Idag finns det inte så goda möjligheter att pröva på nya jobb. I bästa fall kan man få tjänstledigt, men många värjer sig att pröva något nytt. Ulrica Messing föreslog som näringsminister att man kunde få ledigt för att kunna starta eget. Samhällets stöd till individer som vill pröva på nya vägar i arbetslivet borde förstärkas kraftfullt. Om vi har alltför många kvarstannare och inlåsta i arbetslivet, växer missnöje och frustration. Det krokiga lärandet bör bli en utvecklingskraft både för individ och för samhälle. Det innebär att vi återigen får tänka på hur vi ska utveckla vuxenstudier och livslångt lärande. Först då kan vi tala om mänsklig tillväxt!

Kenneth Abrahamsson

2007-09-05