Anna-Karin Florén. Foto Karin Tideström.

Med cynism och kolonialfasoner möts emigranter

Publicerat 12 Apr, 2007

Den 25 mars var det 200 år sedan slaveriet avskaffades. Då upphörde den brittiska exporten av afrikanska slavar till kolonierna i väst. Som ättling ägnade jag en stund åt att fundera över mina förfäder, som efter den fasansfulla atlantfärden slavarbetade på de karibiska plantagen. Några dagar tidigare hade jag besökt slavfortet Gorée under en reportageresa i Senegal. Egentligen var jag där för att skriva om något helt annat. Eller kanske inte.

Under förra året upptäcktes 39 000 västafrikaner längs den sydeuropeiska kusten, illa medfarna efter dagar på havet i öppna båtar. Drömmen om ett bättre liv i Europa får människor att våga liv och hälsa.

Senegalesiska emigranter skickas tillbaka eftersom Senegal och Spanien har ett återsändandeavtal. Irreguljära emigranter från västafrikanska länder utan avtal skickas inte tillbaka, men förnekas arbets- och uppehållstillstånd och därmed rättigheter.

De som har tur får svartjobb, ofta på jordbruk (eller plantage om man så vill) där de plockar frukt under oanständiga förhållanden. Någon sa lite skämtsamt att "utan den afrikanska arbetskraften skulle vi inte få några apelsiner till jul". Det är måhända en överdrift, men att apelsinerna skulle vara dyrare utan emigranterna är inget orimligt antagande.

De frispråkiga menar att EU ser genom fingrarna med den svarta arbetskraften eftersom den är lönsam. Emigranterna bidrar till EUs tillväxt. Men varför har de då inga rättigheter? Emellanåt utfärdar spanjorerna amnestier och får det att låta som en akt av generositet.

Samtidigt begränsar tullmurar möjligheten för Afrikanska länder att exportera jordbruksprodukter till EU. Men när EU har överskott i sina visthusbodar dumpas varorna i Afrika till reapris och slår ut den inhemska jordbruksproduktionen. Konsekvensen? Arbetslöshet, fattigdom, svält.

I Senegal är det fiskarnas barn som ger sig av till Europa. Fisken har tagit slut. Varför? EUs fiskeflotta har varit där med sina trålare. Med stöd av lagligt tilldelade fiskekvoter har EU bidragit till att undanröja utkomstmöjligheten för ett folk som levt av fiske så länge någon kan minnas.

Och nu förfäras vi av vågen av emigranter. Asyl- och mottagarsystemen kollapsar. EU svarar med att stärka kustbevakningen. Frontex bevakar gränserna med stridsflyg, helikoptrar och fartyg.

Västländernas cynism sätter rosor av skam på mina ljusbruna kinder.

De senegalesiska fiskarfamiljerna räknar kostnaden för den tragiska utvecklingen i lik. Varje kropp som flyter iland längs Europas kust är någons son eller dotter. Ungdomarna lämnar inte sitt hemland, sina vänner och sin familj för att de vill. De lämnar Senegal för att de anser sig inte ha något annat val.

Den unga generationen fiskare behöver skolas om. Senegal har en växande medelklass och för den som har yrkesutbildning finns möjligheter. Den senegalesiska staten satsar 40 procent av stadsbudgeten på grundskolor. Ytterligare resurser för utbildning finns inte i Senegal, men definitivt i Europa. It's pay back time.

Människosynen som avspeglar sig i hanteringen av de irreguljära emigranterna påminner onekligen om ett kusligt förflutet. Med tanke på att kolonialism är ett skällsord nu för tiden, är europapolitiken märkligt kolonial.

Anna Karin Florén, jpurnalist

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.