Ingmarie Froman. Foto: Nina Varumo.

Det integrerande grälet

Publicerat 5 Jul, 2006

Självklart integration, och helst då ackompanjerad av gnissel och gnäll. Men låt oss slippa Sveriges nationaldag, ett ovanifrån framkommenderat myspys.

Efter att ha tillbringat några franska nationaldagar i Frankrike och en amerikansk i USA, blir jag mest generad när jag ser TV-bilder från firandet på Skansen. I Paris betyder 14 juli kulörta lyktor i kastanjerna och dans på brandstationens gård, i USA är 4 juli detsamma som picknick i parken och fantastiskt fyrverkeri på kvällen. Alla är med.

Men så firar de också en för nationen avgörande händelse, revolutionen för fransmän och självständighetsförklaringen för amerikaner. Varför ska vi då högtidlighålla något som ursprungligen är ett dubiöst, nationalromantiskt påhitt från 1800-talet?

Nationaldagen hette Svenska flaggans dag när jag gick i skolan. Alla samlades på skolgården när flaggan hissades på morgonen, men i övrigt var den dagen lik alla andra dagar. Inga tal, inga pappersflaggor i skolbarnens händer, inga brösttoner om "vårt fosterland". Men jag har ett intryck av att tonläget skruvades upp när flaggdagen först övergick till att bli nationaldag och sedan röd dag.

Nu när vi är så många med så olika bakgrund måste vi samlas kring nationens symboler! Och på nationella myspysdagen ska därför infödda och invandrade svenskar känna sig som en enda familj.
Men så fungerar det ju inte. Jag är rädd för att den blågula helgdagen döljer mer än den enar. Under det senaste året har jag arbetat med en bok om unga muslimska kvinnor i Europa och därför haft anledning att fundera närmare över vad som är gemensamt och vad som är särskiljande, om integration och segregation.

En kvinna som jag intervjuade påpekade en sak som jag särskilt fäst mig vid. Hon tyckte att det finns en övertro på samförstånd idag. Vi - och det gäller inte bara vi i Sverige - vill så gärna tro att hälsan tiger still. Allt är bra om det är tyst. Om det däremot diskuteras och bråkas om integration, blinkar larmen. Höga röster och arga utrop tolkar vi som farliga varningstecken.

I själva verket är det tvärtom, menade denna kvinna. Gräl, protester och hetta är istället friskhetstecken. Det visar att människor bryr sig, engagerar sig och vill förändra.

Hon har rätt. Det var därför som debatten om blattesvenskan nyligen var så bra. Mera bråk, alltså. Och vad gäller nationaldagen: mannen bakom 6 juni var Skansens grundare Artur Hazelius, som tyckte att det behövdes en samlande dag på sommaren. Men han hade flera alternativ, till exempel Bellmandagen 26 juli. Ett genialt förslag!

Tänk om vi istället valt att hylla trubaduren Carl Mikael Bellman med en nationaldag. Då hade vi sluppit gamla unkna fosterlandstoner och istället packat picknickkorgen, sjungit Fjäriln vingad och berättat historier för varandra. Har du hört den om en tysk, en rysk och så Bellman...?

Ingmarie Froman, journalist och författare

I slutet av september kommer hon ut med boken "Islam, brudar och paljetter", på bokförlaget Ordfront.

 

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.