Den mysiga och livsfarliga medelklasstoleransen

Publicerat 10 Maj, 2007

Det är varmt och gosigt inne i den svenska medelklassen. Alla talar vänligt och tolerant om andra människor. Barnen har praktiska och hyfsat könsneutrala Polarn & Pyret-kläder. Man är snälla mot andra, förutsatt att de andra också är snälla människor från den svenska medelklassen.

Då råder det en mysig stämning. Den svenska medelklassen är förälskad i sin egen tolerans. Invandrare, homo, rullstolsburen, svart, vit, halt och lytt - alla är vi lika mycket värda. Enligt den humanistiska värdegrund som hålls lika helig som Bibeln en gång hölls. Men som i praktiken mest består av ord.

Om en rullstolsbunden eller invandrad eller transsexuell råkar uppenbara sig i verkliga livet blir det därför gärna lite pinsamt. Då krackelerar mysiga stämningen, ratsch. Oj, hur blir allt nu då? Oro, som bara stillas om funktionshindrad, transsexuell eller invandrare inte bryter mot reglerna.

De outtalade regler som den svenska medelklassen bär som hällristningar i hud. Att vara jobbig funkar inte. Och jobbiga är till exempel: människor som säger fel saker, som inte följer de sociala koderna och... tja... vill göra något på ett annat sätt (= fel). Folk som inte bara är medelklassnormen blir gärna lite jobbiga per automatik.

Så när nya tjejen på jobbet vill diskutera en dokusåpa hummar finmedelklassen och tittar bort. De kan inte ens nedlåta sig till att svara: "Äh, jag gillar inte dokusåpor". Att tiga ihjäl felaktigt beteende är ett utmärkt maktmedel. Ett annat maktmedel är att konsekvent tolka en individ utifrån hans eller hennes "grupptillhörighet". "Ja, det är intressant med er tjejer/indier/lesbiska/feminister att ni tar allting så personligt".

Den som lyckas ta sig igenom eldprovet kan dock få bli upphöjd till medelklassmaskot - bli det levande beviset för toleransen.

Det finns ett obetalbart avsnitt av den brittiska tv-serien "Helt hysteriskt" där Edinas dotter blivit ihop sig med en svart man. Edina vill som vanligt mest kräkas över sin snälla och politiskt korrekta dotter Saffy ("Vi säger att vi accepterar dem, men det betyder inte att vi gifter oss med dem, fattar du väl").

När hon får höra att dottern väntar barn brister hon i gråt. Lyckogråt ska det visa sig.("En mulattbebis - the Chanel no 5 of babies") och i sin fantasi ser hon sig själv på mingelfest med det ljusbruna barnet på höften. En finare statusaccessoar kan inte tänkas.

Den teoretiska toleransen är kanske behagligare än öppen fientlighet, men den intolerans som ligger begraven i den är inte mindre samhällsdanande. Tvärtom. Det är inte det öppna hatet som gör att förändringar går så sakta som de gör.

Ira Mallik
Frilansjournalist och chefredaktör för Re:public Service

Marie Eriksson marie@stockholmskulturbyra.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.