Den heliga mammaledigheten

Publicerat 12 Jun, 2006

Vad duktig du är! Du kommer inte att klara av det. En och samma person pratar om en och samma sak. Men i det ena fallet till min sambo, den moderna pappan och i det andra fallet till mig, den dåliga mamman.

Vår lilla kille, Max, föddes sommaren 2005, två dagar efter midsommar. I nio veckor var både jag och min sambo hemma med honom, sen tog mitt sommarlov slut och jag började skolan igen. Innan dess hade vi vant Max vid flaskan och hela hösten fick han mjölk ur flaska när jag var i skolan och ammade när jag var hemma.

Reaktioner på vårt arrangemang av föräldraledigheten har inte låtit vänta på sig. Sambon ses som en modern och otroligt duktig och jämställd pappa. Mammorna på öppna förskolan, sköterskorna på barnavårdscentralen och människor i allmänhet, som ser honom ute med Max, berömmer honom för att han har så bra hand om sitt barn. En pappa som kan trösta sitt eget barn och dessutom ge det mat, verkar vara en sensation i Sverige.
– Vad duktig du är och vad söta ni är! får han höra titt som tätt.

Jag, mamman, anses inte vara lika duktig och söt. Istället är jag en konstig mamma som klarar av att lämna mitt lilla barn hela dagarna. Att barnet är med sin pappa verkar inte spela någon roll i sammanhanget. Det ingen tycks tänka på är att en mamma som går tidigt tillbaka till arbete eller skola är en förutsättning för den duktiga pappan.

I folks huvud finns inte utrymme för både en ”normal” mamma och en duktig och god pappa. De berömmer sambon samtidigt som de tvivlar på mig som mamma. Men han skulle inte kunna vara det han anses vara, om jag var hemma med Max. För att min sambo ska kunna vara duktig och jämställd, så måste jag lämna hemmet. I den bästa av världar skulle vi kunna vara hemma båda två, då skulle han vara duktig pappa som tog hand om sin son och jag skulle samtidigt vara en bra mamma. Men hur skulle det vara möjligt?

Innan Max föddes fick jag höra att jag skulle känna annorlunda när han väl fötts. Då skulle jag minsann ändra mig och vilja vara hemma. Och hålla på och pumpa ut mat till honom skulle jag definitivt inte klara av, för visste jag egentligen hur jobbigt det skulle bli? Nej, i ärlighetens namn så visste jag inte det. Men alla tvivel och kommentarer gjorde både mig och min sambo än mer inställda på att klara av det. Vi skulle minsann visa dem. Idag är Max elva månader och en pigg och glad liten kille som trivs hos både mamma och pappa.

Man kan fråga sig varför min sambo blir höjd till skyarna som pappa, samtidigt som jag blir betraktad som en onormal mamma. Lisbeth Bekkengen, forskare i Karlstad, menar att den politiska diskussionen om att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten inte stämmer överens med synen i samhället.
– Pappan uppmuntras av samhället att vara hemma med barnet, samtidigt som kvinnan som går tidigt ut på arbetsmarknaden ifrågasätts som mamma, säger hon. Varför ska hon skaffa barn när hon har så bråttom ut i arbetslivet? Och så vidare.

Jag ångrar inte vårt upplägg av föräldraledigheten. Max har en kontakt med sin pappa som jag är tveksam till om han skulle ha annars. Att det skett på bekostnad av mitt anseende som mamma är något jag lärt mig leva med. Därmed inte sagt att jag tycker det är okej.

Caroline Falkengren, nyexaminerad journalist

 

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.