Sandra Andersson.

Rena rama Alice i Underlandet - AMS

Publicerat 28 Sep, 2006

Arbetslös eller arbetssökande? - de är så hurtiga på Arbetsförmedlingen. I andra människors ögon: arbetsslö. Just ett snyggt stigma. Idag finns över en halv miljon människor inskrivna som arbetssökande i Arbetsmarknadsverkets sökandestatistik.

Snacket om jobben avgjorde valet 2006, menar de som vet. I en uppmärksammad rapport i slutet av augusti noterade Riksrevisionen bland annat att en arbetsförmedlare år 2003 förmedlade i genomsnitt 8,5 jobb om året. En högerpolitik sägs komma att innebära en förändrad men framförallt minskad roll för AMS. Så, vad gör då en arbetsförmedlare hela dagarna?

Under min tid som arbetslös har jag blivit varse att Alices kaninhål verkligen existerar. Mardrömslikt och uppochnedvänt, precis som i Carrolls story. Jag har jagat vita kaniner och sprungit på ett otal märkliga thebjudningar - den ena mer hårresande än den andra. Välkommen till Arbetsförmedlingen - Alices underbara Underland. Till köerna.

Kö till informationsdisken där du hänvisas till kön för nummerlapp till datorn med Sveriges dyraste hemsida: www.arbetsformedlingen.se. Där är det jättelång kö. Sedan ännu en kö till ytterligare en nummerlapp varpå följer en förmiddags väntan för att få träffa en handläggare. Därefter är man inne i systemet. En surrealistisk värld där den ena skenverksamheten avlöser den andra.

Och över denna misär hänger hela tiden de outtalade orden: "Jag vet att du vet att jag vet att du inte kommer att kunna hjälpa mig till ett jobb". No shit, Sherlock. Det funkar inte att bråka - sätta sig på tvären. Den gångbara strategin går ut på att slå ned blicken och böja på nacken. Och ha tålamod med Monika. Det finns nämligen en Monika på varje Arbetsförmedling.

Monika kallar till möte för att upprätta en individuell handlingsplan. Här ska jag göra min egen skattning av mina möjligheter att få ett arbete på en skala mellan ett och tio. Jag sätter tio. Ja, fan, annars kan jag ju lika gärna gå och hänga mig, tänker jag och trycker hårt med pennan när jag formar siffrorna. Monika ser uppfordrande på mig och skrockar:

- Ja ... sätter du en tia här, så innebär det ju i princip att du har ett jobb ... och det har du ju inte. Den får du ändra, säger hon och skrattar nervöst. Monika ändrar till en nia. Jesus!
Monika ser mig aldrig i ögonen. Hon ägnar inte heller ett blick åt mitt medhavda CV, som jag fått bättra på i otaliga omgångar på anvisade CV-skrivarmöten i smågrupper bestående av andra stackars arbetslösa satar. En "anvisning" från Arbetsförmedlingen följs alltid av ett hot om avstängning från A-kassan om man inte kan styrka ett giltigt skäl för frånvaro.

Min träff med Monika slutar i fullständig förnedring - hon tar mig i hand, tar sats och säger med ett tillkämpat leende: Sandra, jag tror på dig. Lycka till!

Monika snickrar ihop vad hon stolt presenterar som: AkkA-projektet. Projekt ger projektpengar. Och fler arbetsförmedlare. Tanken är att vi akademiker ska bilda nätverksgrupper - helst ska vi ses flera gånger i veckan. Det heter att vi ska stötta varandra, som gäss när de flyger. Här är det någon som tänkt till. Tydligen är det så att när en gås känner att den inte orkar flyga mer, trillar ner från himlen och dör - ja, då följer ett par kompisgäss efter och stöttar.

Jag får panik. Personligen kan jag inte tänka mig något värre än att sitta i ett gäng för varandra vilt främmande arbetslösa och fördriva tiden över Arbetsförmedlingens sura kaffe - precis som jag inte redan kände tillräckligt många arbetslösa akademiker. Den kvoten är liksom full.

Eventuella semesterdagar ska anmälas till Arbetsförmedlingen. Efter sedvanlig kö och ett kort samtal kommer den äppelkäcka växeltelefonisten med ett förvånat: "Vad duuuktig du är!". Äppelpelle ger mig beröm för att jag kan uppge mitt namn och min fullständiga adress, rabbla mina telefonnummer samt ha koll på samtliga mina siffor i personnumret. Well ...

Monika surar över att det är för få arbetslösa ur gåsgruppen som kommer på hennes frivilliga seminarier. Boten blir ett anvisat seminarium:"Tester vid rekrytering". Kanske som karriärcoaching, tänker jag hoppfullt och ger mig i väg till det obligatoriska seminariet.

Jag vet inte varför jag fått för mig att jag ska få prova de där testerna som man genomgår vid en anställningsintervju - jag tror att jag ska få veta om jag är en cirkel-, kvadrat-, triangel- eller krummelurpersonlighet. Om jag är en uggla, ett lejon, hund eller häst. Ack, vad jag bedrar mig. På AMS hemsida finns nämligen ett intressetest för vägledning vid yrkesval:

Är du intresserad av att ...
köra fordon?
Och kontrollfrågan ...
Tycker du om att hitta hit och dit?
Då passar du att ...
köra taxi.

Monika fnissar lite ansträngt när hon registrerar förstämningen i salen och konstaterar att testet kanske mest riktar sig till gymnasieelever. I auditoriet sitter ett fyrtiotal akademiker i åldrarna 25-55. Flera av dem med hyggliga karriärer i bagaget.

"/.../ åkej
jag tror jag lika gärna går och hänger mej

över en Allers eller Damernas
åkej
nu sticker jag och dränker mig

i drömmen om att vara en av dom som orkar med
och lyckas
yeh åkej
åkej /.../"
(ur dikten: "Åkej" av Sonja Åkesson)

Åkej, I will keep on chasing that fucking rabbit...

 

 

Sandra Andersson, sandrathereseandersson@gmail.com 

Sandra Andersson är samhällsvetare och projektledare. För närvarande vikarierandes som högstadielärare.

 

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.